den dolda lekfullheten

Tisdagsreflektioner.

 S-T-O-P, säger trollet bakom pannbenet när impulsen slår till. Jag går ensam på kvällspromenad i den unga, ljumma vårluften när jag nås av den plötsliga ingivelsen att hoppsa fram. Men jag hinner bara några få meter innan överjaget varnande knackar innanför skallen. Stopp! Se dig om. Och det gör jag. Vänder på huvudet och betraktar stigen och den omgivande skogen. Inte en själ. Men där! Ett lägenhetshus. Det är fullt möjligt att iaktta mig och mina glädjeskutt från de där fönstren. Så jag saktar ner. Beter mig som en vuxen bör göra. 
 
Det fanns en period då spontanitet flödade naturligt i min kropp. När hjärnan tillät en att handla utifrån den. Om man fick lusten att sjunga så gjorde man det, högt och tydligt. Var man på prathumör så pratade man - med vem som helst, om vad som helst. Den tidiga barndomen. Men när man steg för steg närmade sig de vuxnas universum kom de osynliga lagarna smygandes. En del inlärda egenskaper såsom hänsyn och artighet är förstås värdefulla, även vissa spärrar nödvändiga -  men vad händer med vår självuppfattning när vi helt och hållet kapar länken mellan känsla och agerande? 
 
Jag älskar dig, sa en fyraårig pojke till mig när jag jobbade som barnskötare. Där och då tänkte jag för mig själv: "Det var ju gulligt, men han vet inte vad han säger." För visst är älska ett starkt ord. Men jag undrar ändå om det bara var så att han, till skillnad från många vuxna, hade en okapad länk. Han agerade helt enkelt på sina känslor. Och vem är jag att nonchalera något så äkta?
 
Föreställ dig en totalt oförfalskad dag. En dag då inga konstiga blickar spelar roll, där känslorna flödar fritt och vi gör vad som faller oss in. 
Folk som dansar till musik i öronen, främlingar som utbyter leenden och människor som skrattar utan hämningar. Män som böjer sig ned mot vackra snäckor på stranden och kvinnor som hoppar mellan stenar. 
Skulle inte världen då glida in i en mer lättsam, behaglig stämning?
Skulle vi inte komma närmre både varandra och oss själva?
 
Att hitta sig själv - handlar det egentligen om att hitta tillbaka till sitt okonstlade jag? För inte led vi väl av identitetskris innan yttre påverkan blev gällande.
Kanske har vi alla ett barn inom oss, dold under lager av påtvingade roller.
Och ju färre lager, desto ärligare relation till sig själv. 
 
Men vad vet jag.  
     
Låt oss förstärka budskapet i texten genom att publicera en superspontan och obehandlad bild på mig i skogen med starkt motljus.