mitt liv - en B-dokumentär?

 
Sömn. Drömmar. Ibland är de en tillflykt från det verkliga livet. Den där verkligheten som jag kan älska, hata och stundtals känna likgiltighet inför.

Mitt liv går för tillfället på repeat. Round n' round. Samma visa om och om igen. Ändå skiftar känslorna så enormt. Vissa kvällar är soffan och godis det enda jag begär av livet, andra gånger drömmer jag om något större. Och jag glömmer, att det faktum att jag finns - att jag lever här och nu och att jag är jag - är det som är det stora.

Livet är enformigt för att jag säger att det är enformigt. Jag måste stänga av mina rutinmässigt destruktiva tankar och betrakta mig själv från ett annat perspektiv. Som en film där jag har huvudroll. Vilken genre är mitt liv? Vad vill jag att det ska vara?
Jag har delvis levt i en skräckfilm med komiska inslag (tonåren). Numera skulle jag nog kalla det för en B-dokumentär/dokusåpa om en stackars ung kvinna som letar efter ett livsmål. Men jag vill inte ha det så längre. Mitt liv ska vara en komedi rakt i genom. Fortfarande om en tragisk framtidssökare förstås, det är oundvikligt. Skillnaden är bara att jag ska ändra mitt sätt att se på det. Min väg mot självförverkligande, vad det nu än är, kan vara fortsatt krokig, men också tokig och framförallt skoj! En tragikomedi är väl bättre än ett långt, menlöst drama?

Nu ska jag sova. Trycka på paus. Inte för att fly verkligheten, utan för att julstädning är morgondagens realitet. 

Nighty night. 

Kommentera här: